Första akten är skakande usel och 20 minuter för lång. Det pratas och pratas utan att det händer något. Eftersom man tydligen känt att dialogen är träig, så har den kryddats med ordvitsar och det verkar som om skådespelarna själva hjälpt till med de värsta. Jo, det är dagisnivå på en del.

Den snälla premiärpubliken vill så väl, tar till vara varje chans till skratt, heja heja... Men det händer inget och en nästan otäck känsla sprider sig. Artisterna sjunger bra, de försöker hitta något att ta tag i, men de har för svagt material. Det är helt enkelt riktigt dålig prat- teater.

I pausen är det magont, men andra akten är lite bättre. Den öppnar med "Fångad i en dröm", Skifs-låten som är det enda man minns från "Spök" modell 1981. Loa Falkmans gamla knarriga betjänt, som improviserat och slövitsat, får äntligen ett eget sångnummer, "Brottarlång tango", och den är näst bäst.

Allra bäst är Lena Philipsson i "Hon är jag", ett klassiskt musikalnummer där hon assisterad av fyra halvnakna muskelknippen, får spela ut allt hon har.

Direkt publikkontakt, kraft i sången och en lekfull fräckhet som är befriande. Tänk om hon hade haft ett par solonummer till.

Det är en storslagen iscensättning, laddad med magiska effekter, en del hyggliga nya låtar och Zelmerlöw kopplar ofta på charmen.

Men även om det tar sig mot slutet, så kommer man inte förbi det sura magplask som kallas Akt 1.